Äktenskapet- en livslång naturlig relation mellan en man och en kvinna (Fader Dumitru Stăniloae om äktenskapet) (del 1)

Det som följer nedan är inte en ordagrann översättning av en längre artikel av fader Stăniloae om äktenskapet, (utom det som finns inom citattecken) utan det är en resumé som fick bli väldigt lång..nästan som originaltexten , p g a att fader Stăniloae formulerar sina idéer på ett koncentriskt sätt, eller som en dyrbar sten med många facetter som inte går att släta ut utan att tappa innehåll. Denna text har alltså inga pretentioner alls, eftersom den är nästan inte bearbetad av mig på något sätt och det som översatts är en amatöröversättning, men jag skriver ändå detta inlägg för att dela med mig fader Stăniloaes (och slutligen Kyrkans) kloka och vackra ord, för trons skull och för att glädjas med den som läser.

Äktenskapet - en livslång relation mellan en man och en kvinna - Äktenskapet i fader Dumitru Stăniloaes vision (del 1)

Den fullständiga människan är inte en avskild individ, utan en äktenskaplig varelse. Gud skapade Eva därför att Han såg att det inte var bra att människan (Adam) var ensam. (Gen. 2, 18). Adam behövde en hjälpare, men framförallt behövde han någon för att inte vara ensam. ”Det är ett enda lidande att vara ensam”. Egentligen utgör mannen och kvinnan endast tillsammans den fullständiga [enheten av] mänskligheten, säger fader Dumitru Stăniloae. Han drar här en parallel till Gud Själv, som inte är en enda person, utan tre personer förenade i en enhet. Om Gud vore en enda person, eller om människan inte vore man och kvinna som endast tillsamans är en enhet, skulle kärleken inte existera, och personen skulle inte finnas överallt, alltså Gud skulle inte finnas överallt. ”Människan vore inte Guds avbild, om han bara vore en sluten monad.”

Mannen och kvinnan är en enhet och endast genom att vara denna enhet är människan Guds avbild .”Och Gud gjorde människan, som Guds avbild gjorden Han honom, man och kvinna gjorde Han dem.” (Genesis 1, 27). Den Helige Johannes Chrysostomos noterar att när Gud talar om två, talar Han samtidigt om en enda människa (en liknande situation är när den Heliga Skriften talar om Gud och samtidigt om Treenigheten eller om Dess tre Personer). Och den Helige Kiryllus av Alexandria säger: Gud skapade tillvaron som samvaro.

Att Eva kom till ur Adams revben innebär att Eva potentiellt redan omfattades av Adam i hans skapelsens ögonblick, alltså innan hon skapades synligt. Adam var från början en ”bipolär person i sig själv”. Hon utgör en enhet tillsammans med mannen, men hon är inte identisk med honom, utan de två kompletterar varandra. Människan är en ”dialogisk varelse”, konstaterar fader Stăniloae.

”Adam var från begynnelsen Adam-Eva. Man kan säga att dessa två aspekter (manlig och kvinnlig) som människan har är i så hög grad oupplösliga i Guds kärlek, att en mänsklig varelse, tagen separat och bara i sig själv, inte är en fullständig människa. Han är så att säga bara en halv människa, i en existens som är isolerad från sitt komplement.” Det finns en skillnad på den kroppsliga nivån mellan man och kvinna som återspeglas i en skillnad på den själsliga nivån. Denna existerande skillnad innebär inte att mannen är mindre människa än kvinnan eller tvärtom, utan att vara människa för både man och kvinna upplevs på ett specifikt sätt, som kompletteras ömsesidigt, säger fader Stăniloae.

Äktenskapets grundegenskaper är oupplösligheten-enheten och oförgängligheten, betonar han. ”Var fullkomliga, som er Fader i himlen är fullkomlig”, säger Kristus till oss. För att vara en fullkomlig förening, måste äktenskapet grundas på en fullkomlig kärlek. ”Äktenskapet hade från början enhetens och oupplöslighetens egenskaper. Mannen hade i sin förening med en enda kvinna på ett fullständigt sätt allt som kompletterade honom väsentligt, och likaså var det för kvinnan. Att gå från en relation med en kvinna till en relation med en annan kvinna gav inte någon av dem den fullständiga, ömsesidigt kompletterande helhet [som nås] genom en fullkomlig förening. Det kvinnliga söks ständigt utan att hittas fullständigt, i dess fullkomliga hängivning för hela livet; och likaså det manliga. Varje hälft förblir mer eller mindre en som människa ofullständig individ, mer eller mindre ensam. Den fullständiga föreningen mellan en man och en kvinna, motsvarande en fullkomlig kärlek, är oförgänglig. Ty i den andra har varje av dem inte hittat ett objekt, dess möjligheter att tillfredställa är begränsade, och som döljs som person när han/hon blir behandlad som ett objekt, utan en outtömlig och evigt ny person i hennes hängivelseförmåga. De två älskar varandra därför att de kompletterar varandra, därför att de är inte lika. Kärleken föds inte mellan två själar som ljuder lika, utan som klingar ”harmoniskt”, säger Schiller. Kärleken är ett byte på väsens nivå, ett ömsesidigt kompletterande [till en helhet]. Kärleken berikar var och en, därför att den får och ger i det oändliga, medan hatet gör fattig, därför att det varken ger eller får något.”

Personens begrepp är centralt hos fader Stăniloae. Allt i människans väsen kretsar omkring det att vara en person. Samtidigt är människan, säger fader Stăniloae, som vi såg i början, skapad som en ”äktenskaplig varelse”. Därför drar han även slutsatsen ”att mannen som byter en kvinna mot en annan och en annan förverkligas inte längre som person, som definieras genom samvaron med en enda kvinnlig person. Hans personliga drag blir obeständiga och otydliga, odefinierade, en så att säga art-individ. ”Mannen blir hel genom kvinnan, därför att hon är (representerar) den andra arthälften. (...) Om mannen inte kompletterar kvinnan och inte kompletteras av henne, förverkligas han inte som man och inte heller kvinnan som sådan. På så sätt har mannen i sin fru hela den andra hälften av arten och tvärtom, så att ingen av dem behöver en annan man eller en annan kvinna.”

Men mannen och kvinnan är inte bara likartade exemplar av den ena arthälften, utan de har unika personliga egenskaper. Genom att leva tillsammans, att älska varandra, att behövas, att glädjas åt varandra och att hjälpa varandra, att bära den andras bördor, formas de två personerna, mannen och kvinnan, ömsesidigt och blir till en ko-person, till en ko-enhet. Och fader Stăniloae tillägger att, när barnen kommer i familjen, blir de också formade genom uppfostran av föräldrarnas personliga drag och samtidigt blir så småningom även föräldrarna påverkade av barnens egna personliga drag. ”Så förbereds människorna för att bli en universell gemenskap av personer (ko-personlig gemenskap) i himmelriket.”

Äktenskapets enhet och oupplöslighet har existerat från skapelsens början och aldrig gått helt förlorade, men när Jesus Kristus kommer som människa till jorden, hittar han att dessa egenskaper ignoreras och ej längre respekteras av många människor, av hela folk. Men längtan och samvetets varning har fortsatt att existera i människan, annars hade fariséerna inte frågat Kristus: ”Är det tillåtet för en man att skilja sig från sin hustru av vilken anledning som helst?” (Mt, 19, 4).

Kristus är Den som med sin ankomst på jorden stärker äktenskapets band på nytt och ”lyfter upp det från den naturliga ordningen till nådens ordning, genom att kläda det, då Han är nårvarande vid bröllopet i Kana, i nådens energi som utstrålas av Hans Person. Genom att göra Sitt första under med Sin övernaturliga kraft och ge det äkta paret att dricka ur den entusiastiska kärlekens vin, som Han skänker genom Sin nåd, vill Han visa att Han börjar upphöja det mänskliga livet i nådens ordning, med utgångspunkt från äktenskapets stärkning och upphöjning.”

Kristus talar direkt om att äktenskapet måste återvinna dess ursprungliga enhet och oupplöslighet. Det är därför Han svarar på fariséernas fråga om varför Moses tillät att mannen skilde sig från kvinnan: ”Därför att ni är så förstockade tillät Mose att skiljas från era hustrur, men från början var det inte så. Jag säger er att den som skiljer sig från sin hustru av annat skäl än otukt och gifter om sig, han är en äktenskapsbrytare.” (Mt 19, 8-9).

Skälet till att Jesus kallar mannen som låter sig skiljas från kvinnan eller som gifter sig med en kvinna som är skild från en annan man för en äktenskapsbrytare är det äkta parets enhet och oupplöslighet. Äktenskapet upphör inte genom att mannen skriver ett skilsmässobrev. ” Gud själv har förenat dem genom att Han skapade dem som man och kvinna, alltså genom att var och en blir en hel människa i föreningen med den andra, och denna enhet som båda har hittat [med den andra] kan inte upplösas och skapas på nytt med en annan partner. Genom att inte längre respektera varandra som person, utan behandla den andra som ett objekt av tillfredställelse som inte varar länge, faller de ur den mänskliga värdigheten som de fick i gåva genom skapelsen”, säger fader Stăniloae och citerar vidare ur Evangeliet efter Matteus: ”Han svarade: Har ni inte läst att Skaparen från början gjorde dem till man och kvinna? Och han fortsatte: Därför ska en man lämna sin far och sin mor för att leva med sin hustru och de ska bli ett. De är inte längre två, utan ett. Vad Gud har fogat samman får människan alltså inte skilja åt.”(Mt 19, 1-6)

På grund av detta skiljer den Ortodoxa Kyrkan inte de som är gifta, utom när äktenskapet bröts av någon av dem*, men den gifter inte någon mer än totalt tre gånger, preciserar fader Stăniloae. När Kyrkan gifter om någon, måste denna genomgå en period av ånger och avstå från den Heliga Kommunionen (två år vid andra och fem år vid den tredje äktenskapet). Endast när en av makarna har gått bort behövs inte längre en kyrklig skilsmässa, eftersom äktenskapet har upplösts genom döden. (se Rom 7,2).

Det är väsentligt att äktenskapets oupplösliga enhet handlar inte så mycket om en organisk, fysiologisk enhet, utan en enhet genom kärlek och därför får äktenskapet en speciell nåd i Kyrkan. För att utveckla aktivt denna nådegåva behövs bådas egna vilja. ”Oupplösligheten som finns i [de bådas] natur[en] och återskapas [på ett högre plan] genom nåd är de två viljornas verk.”

(fortsättning följer)

*genom otrohet