onsdag 14 juli 2010

tistlar (av Florin Caragiu)

båten är en order för att tvärt avstå
från valutaväxlarnas darrande. du går igenom en dag utan lyster
och epileptikerns bitna finger visar dig hur övergiven du är.
även om du blöder med tårar när du älskar:
du simmar i mitten av ett hav som drar alla fiskar igenom dig
med fiskarens omsorg för fisknätet. på stranden glömmer barnen dig utanför sin lek
därför att du inte förmår höja rösten; nu skriker de allt de kan
och du blir full av tistlar när du försöker nå dem. du behöver inte
vara rädd: Gud är här och fyller döden med glans.

bara du kommer ihåg alla, en efter en, som dödade din
likgiltighet och du spenderar timmar med att värma deras namn.

det är kallt och natten kräver inte blodresten av dig. vinthundarna håller
fast sitt byte i sin andedräkt under ett ögonblick, innan herrens bild suddas bort
och de blir kvar hängande med sina tänder vid målet; alla dessa människor
som berörde dig någon gång kommer tillbaka. var och en vill ha din ouppdelade kärlek
och du kan tilllåta detta ske. de håller dig i blåsten
och vill inte att deras spår i sanden syns.

vägledarnas antal är nu mindre än jordrasens,
leran känner inte igen köttet och inte heller ryggkotornas hoptryckning.

passera någon du älskar som en främmande människa,
älska var och en du som en främmande människa passerar-
en smärta man inte lär sig. den sprids bara av ljuset i magen
som en närande dynga.

(översättning från rumänska av Monica Lassarén, originalpoesins titel: ciulini, ur: Florin Caragiu, “Sentic”, ed. Vinea, 2009, pp. 71-72.)

Inga kommentarer: